TRAUMATISERING, IDENTIFIKATION och "AD HOC" INTROJEKTIONEN. (k+!!!).

Härmed följer en mycket fri översättning av ett utdrag ur Martine STASSART' artikel: "Anthropologie de l'adolescence" (orginalet kan läses på Szondi Forum: Litterature/Cahiers, Cahier Nr 7, 1996). Leo Berlips.

Så vad vi vet har ingen ännu givit en tillfredsställande förklaring från en metapsykologisk synpunkt för den process som det handlar om i de initierings ritualer och som kunde redogöra för de otvivelaktiga effektiviteten och verklighet av de starka identitets förändringar som de åstadkommer.

Vi har hittat hos Tobie Nathan (23) ett försök till en förklaring som antagligen är den mest övertygande som man har framställt till nyss. Författaren påvisar först den skenbara oöverkomliga motsättningen mellan den psykopatologiska och den antropologis-etnologiska synpunkten.

För Freud och hela den psykoanalytiska traditionen bibehålls psykets kärna lika aktiv som oföränderlig, såsom utformad under den första barndomen innan Oidipus komplexets undergång. Det anses kraftigt påverka alla senare identitetsförändringar som endast skulle vara ytliga eller av mindre betydelse.

För antropologi däremot finns det en obestridlig iakttagelse som inte kan förnekas, faktum att, som resultat av bestämda tvångsåtgärder som övergångs ritualer tillämpar, den psykiska personligheten ingående blir förändrad och, vad är ännu mer slående, att detta sker inom mycket kort tid. Faktum kvarstår att antropologi inte kan förklara förändringarnas mekanismer, utom att hänvisa till deras famösa "symboliska effektivitet", något som inte är särskilt tillfredsställande , åtminstone för den som har besvärat sig att förstå de bakom liggande psykodynamiska källorna av denna process. Vad som ger en person sin identitet, när man antar att den är sammanställd av en tidsmässig kontinuitet och karakteriseras av en rymlig begränsad enhet, är definitiv ett slags minne.

• Minnet såsom man vanligen uppfattar det och som det inte är intresserad av men lämnar över till den kognitiva psykologi.
• Minnet som yttrar sig i symptom formationer och som motsvarar återkomsten av det bortträngda # på sättet som "hysteriker" lider av sina minnen och
• Det mest omedvetna minnet som enligt analytiker är det mest betydelsefulla.

Det sista kommer till uttryck i överföringsrelationen genom upprepnings mekanismen, (Wiederholungszwang). Den som analytiker alltid hoppas att kunna förändra i en medveten återkallande, utom i allmänheten kunna komma längre än till (re)konstruktions stadiet som emellertid väl räcker för att minska återupprepningstvångets skador som Freud assimilerade (likställde) med dödsdriften.(24)

• Men det finns från början ett band mellan upprepningstvånget och traumat.

Det välbekanta exemplet på detta är "barnet med spolen" (25) som Freud anför i detalj i "Jenseits des Lustprinzips", 1920, är en av de mest väsentliga i detta sammanhang. Traumat består här i mammas avresa och frånvaro, som upplevs som att ha förlorat henne. Genom leken "Fort-DA" upprepar barnet klart detta trauma men det är ändå helt klart att han är helt omedveten om innehållet och betydelse lika lite som om traumas betydelse och faktum att det upprepas.

• Detta innebär m.a.o. att återupprepningen motarbetar minnets funktion och försöker att upphäva den.

I stället av en eventuell depression, som har sina rötter i den smärta på grund av förlusten av det moderliga objektet, uppstår en individ i den bokstavliga betydelse av ordet (in-divis).

Baserat på den lekfulla återupprepning, som huvudsakligen består i att avskeda objektet, ger processen upphov till en slags hälsosam hypoman identifikation som genom denna upprepning blir så att säga till en andra natur.

De mest traumatiserande erfarenheterna är dem som inträffar överraskande (oväntat) och som har kvalitet av att vara otänkbara, oförställbara. För att befria sig från dem ger de upphov till en total glömska. Om minnet plötsligt överfaller honom blir personen som en levande-död, som man kan iaktta i kronisk traumatiska neuroser. Detta beskrivs på ett slående sätt av Jorge SEMPRUN i sin sista bok (26). Minnet av Auschwitz var för honom så odräglig att han endast kunde överleva till priset av glömska. Detta förklarar varför koncentrationsvittnen i allmänheten håller tyst om sina erfarenheter.

"De nya generationerna förstår inte denna blygsamhet. Ingen kommer oskadad ifrån denna upplevelse. Ingen. För även om man inte var offret så var man åtminstone vittne till det omänskliga. Denna totala upptäckt att det omänskliga är inte endast att människan har är lämnats av Gud, men går ännu djupare, insikten att det mänskliga har lämnats av människan själv. Det är en del av vad tystlåtenhet beror på (27).

Det är inte överdrivet att likställa denna "fasa" (hemskhet, ohygglighet) till den som överfaller det lilla barn när han blir medveten om det ofattbara att mamma har försvunnit.

Den process av den maniska återuppståndelse, som hade sitt ursprung i traumat måste ha varit effektiv eftersom Freud understryker i en fotnot vid slutet av sidan:

"Barnet har förlorat sin moder när han var 5 år och 9 månader. Denna gång var mamman verkligen bortrest långt bort (o-o-o) men barnet visade inte det minsta sorg". (28)

Den hypotes Tobie Nathan har föreslagit gör intryck på oss att vara övertygande:

Om ritualerna är så effektiva beror det på att de kastar personen in i en extrem skräcksituation. Detta skapar nästan exakt en traumatisk neuros ("Schreckneurose"). Detta ger som resultat upphov till en hel ny varelse genom att, i rasande fart. introjektera en serie av helt nya identifikations figurer (modeller) som tidigare inte fanns, samtidigt som barndomsminnen utraderas.(upphävs)

Nathan påminner om att Freud redan har noterat att terror inte endast framkallade en upprepning av de traumatiska upplevelserna men även ett behov av att imitera (situationen). På detta sätt finner man i en av hans första artiklar (29) idén att ansiktsryckningar (tics convulsifs) utformade sig till en kronisk symptom, baserad på att härma ett ansiktsuttryck sett i ett ögonblick av skräck. Denna hypotes är inte original för man finner den redan framställd hos flera psykopataloger i den XIX århundradet. Särskilt hos Gilles de la Tourette, som har givit sitt namn åt sjukdomer med ryckningar och barnslig danssjuka.

De överhastade (brådstörtande) identifikationerna har för avsikt att underlätta intierings ritualerna genom en typ av efterhärmnings introjektion. Denna process har blivit möjlig genom det special tillstånd, som beskrivs hos (i?) en "traumatisk neuros( (skräckneuros). Man kan dra en parallell med fetischistiska scener eller objekt, som i perverse personers gruppsceremonier av, högtidlighåller det "förskräckliga" upptäckt av skillnaden mellan kön.

I detta hänsyn är den "Lilla Tupp-mannen" (30) av FERENCZI en utomordentlig suggestiv exempel, som NATHAN har återtolkat på mästerligt sätt:

"Därmed äger vi flera psykoanalytiska anteckningar, som har samband sinsemellan och som kommer att vara användbar i vår konfrontation med antropologiska fakta: traumatisering, minnet, återupprepning, fruktan, efterhärming.

Ferenczi som, i motsättning till Freud, aldrig har lämnat (övergivet) att fördjupa sig i betydelse av traumatiseringen, har berikat vår psykoanalytiska skörd. I sin kommentar betr. " den lilla tupp-mannen" (1913) föreslår han flera hypoteser. Det handlar om den analys av en fallbeskrivning av en liten pojke som är fem år som efteråt han blev biten i snoppen av en tupp, började ett år senare högljud kakala. Under en bestämd tid hade han förlorat sin förmåga att tala. I anslutning till detta önskade han med stor entusiasm att delta i att skära av halsen av hönorna, samtidigt som han upplevde stor ångest för fjäderfä. När man frågade honom om orsaken för denna fruktan gav han jämt samma historia.

"Någon dag gick han i hönsgården för att urinera där inne. Det var då en höna eller en kapon med gula färger (ibland berättade han att den var brun) kom och bet honom i penisen och att Ilona, tjänsteflickan förband såret. Efteråt har man skurit nacken på tuppen som dog" I anslutning till denna händelse har Arpad utvecklat en utpräglad nyfikenhet betr. allt vad som hade att göra med hönorna som han oavbrutet höll på att observera.

I denna beskrivning ser vi på nytt förenade av de tidigare uppfattningar betr. traumatisering, minnet (fixering och återupprepning) och efterhärming. Vi vet också att Freud har baserat på denna beskrivning två begrepp, som han har lånat från dåtidens antropologi: totem och taboo. Man kan faktiskt säga att den unga Arpad valde tuppen för sig som totem, som han samtidigt beundrar (avgudar) och hatar, d.v.s. efterhärmar i allt men ändå önskar skära nacken av och förtära (äta upp).

Dessutom jämför han kvinnor och flickor som han tycker om med hönorna. Ferencczi avslutar sin text med följande saftiga anteckning:

"För att avsluta vill vi rapportera Arpads sista påstående, som visar att han inte för inte så länge har iakttagit tupparnas beteende: "Jag vill gifta med Er och er syster och mina tre kusiner och husbiträde, nej hellre med mamma i stället av henne" Han ville därför verkligen bli "byns tupp"

I Arpad´s beskrivning kan vi ser hur traumatiseringen står sig i början av en ny imaginär linje av härkomst, som påminner om totemsystemer och placerar Arpad i hönornas linje. Traumatiseringen har följdaktligen påverkat Arpad och förändrat honom till en tupp, från och med det datum att han blev biten. Traumatiseringen (såsom hos Arpad) skulle därmed ha förmågan, att modifiera minnet (utradera alla tidigare händelser), reorganisera minnen med nya referens punkter, i kort skapa en ny kronologi. Inte bara detta men dessutom att bestämma ny linje av imaginära förfäder. (Totem och Tabu).

Varken Freud eller Ferenczi har någon gång analyserat relationen mellan traumatiseringen och lite Arnads identitets förändring. Emellertid låg insikten om chocken som förbinder smärta, fruktan och efterhärmningsreaktionen inte långt ifrån deras tankevärld" (31). Vi har citerat denna text utförligt på grund av att den informerar om en uppbygglig (upplysande) exempel.

Om vi återkommer till de initieringsritualer och om vi accepterar skräcken, som den affekt som i dessa fall klart har den största betydelse, kan vi liksom NATHAN tänka att de motsvarar en avsiktlig planerad psykisk traumatisering. Det är på detta effektiva sätt att de förändringar som de traditionella samhällena förväntar sig blir genomförda:

• Individens totala förändring
• Framkallandet av en likriktning.
• Framkallande av en specifik identitet. Aspiranten bör, genom "efterhärmning" exakt bli som den äldre personen som inviger honom, för att sedan kunna göra samma sak med de yngre (barnen). Detta förklarar delvis de starka (anti-revolutionära?) konservativa drag i de arkaiska samhällena.
• En förändring i minnet: tidigare upplevelser bör bli utraderade, längtan tillbaka är förbjuden. Den tidigare existensen räknas inte. Livet börjar vid nollpunkten som sammanfaller med början av initieringen. Vakumen som uppstår genom att glömma den personliga historian blir fylld med förfädernas myter och legender.
• En total glömska av alla upplevelser under initierings genomförande, som kan jämföras med den post-chock glömska som man anträffar i traumatiska neuroser. I varje fall är det, även om man skulle komma ihåg, något som är totalt tabu som ingen person skulle våga återkalla.
• Ett stereotyp beteende som ger föga utrymme för de fantasier som i vår civilisation motsvarar det tvångsaktiga sysslandet med våra små narcissistiska egenheter.

Det kan vara värt att understryka att de psykoterapi ritualer, som är mycket bättre kända än de initierings ritualer,(32) är nästan kopior av de sista. Även de genomgår olika faser, för den mentala sjukdomen kan betraktas som en konsekvens av ett fel i en form av initiering (uppfostran, vägledning). Emellertid, till skillnad med den som leder initieringen, använder psykoterapeuten (schamanen, healer, trollkarlen, marabout, "medicinmannen") aldrig skräck som metod. (Kanske med undantag av Grofs typ av primal terapi. LB ). Terapeutens moderliga kvaliteter påverkar hans faderliga funktioner (uppgifter).

Slut utdrag

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Påminnelse om hur (k+) val kan tolkas: