|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
KONTAKT-VEKTORN
Kontakt-vektorn (B)
(Av S.Deri)
Ursprungligen var beteckningen kontakt-vektorn (Szondi's terminologi:
C-Vektor) avsedd att utpeka den grupp av cirkulära psykoser vilken i terminologin av europeisk psykiatri omfattar maniska psykoser och mano-depressiva, depressiva former av psykoser och inkluderar vad som är känt som melankoli.
Ju mer som blev känt om tolkningen av denna vektor, desto mer var Szondi böjd att kalla den kontakt-vektorn. Orsaken härtill är att valreaktioner på bilder av mano-depressiva patienter psykologiskt representerar försökspersonens attityder mot objekt i sin omgivning (i den psykoanalytiska betydelsen av libidoobjekt) eller m a o försökspersonens kontakt med verkligheten.
Vid tolkning av de två faktorerna i denna vektor, (d) och (m), använder vi oss mer av psykoanalytiska begrepp - nämligen sådana som gäller s k prégenitala "del"-impulser av anala och orala drifter - än vi gjorde vid tolkningen av de andra vektorerna. Läsaren hänvisas till sådana arbeten av Freud och Abraham, som innehåller deras teorier beträffande betydelsen av de prégenitala sexuella faserna för den senare karaktärsbildningen hos individen.
(d) faktorn
Reaktioner på bilder av depressiva patienter antas ha samband med sådana drag i personligheten, vilka kan föras tillbaka på det speciella sätt på vilket personen passerade den anala fasen i sin psykosexuella utveckling. Vid tolkning av (d) faktorn kommer sålunda personliga drag, vilka i psykoanalytisk litteratur är kända som "anala" karakteristika, även här oftast betecknas anala. Anala karakteristika har mestadels samband med vissa typer av individens förhållande till objekt, dvs till individens attityder mot objekten i omgivningen.
Ägandebehov, ordentlighet, pedanteri och sparsamhet är bland de oftast förekommande anala karaktärsdragen. Det typiska för den anala aspekten av objektsförhållandet centreras kring problemet att kvarhålla eller avstå från objekten och för personens reaktion på förlusten av ett libidinöst förbundet objekt.
Det är svårt nog att etablera en psykologisk relation mellan karaktärsdrag t ex de som anförts ovan och barnets tidiga anala funktioner. Det är dock en lättare uppgift än att etablera en acceptabel hypotes, vilken sätter hela denna grupp av karaktärsdrag i samband med reaktionen att tycka om eller inte tycka om porträtt av depressiva patienter.
Relationen mellan vissa aspekter av personligheten och olika stadier av
den psykosexuella utvecklingen observerades och beskrevs först av Freud. Sedan understöddes och bearbetades den av Ferenczi, Abraham och andra. Freud fann att patienter som i sin barndom hade speciellt starkt och långlivat intresse för sina avföringsprocesser senare utvecklades till så kallade "anala karaktärer". Länken mellan de två faserna etableras genom antagandet, att barnet emotionellt "investerar" (cathect) sin egen avföring positivt. Vidare betraktar barnet den som en del av sig själv. Något som barnet äger och över vilket det kan utöva vilja och makt. Denna hypotes stöds genom publicerade fallberättelser och även genom fallberättelser över individer, som jag själv har observerat.
Det tillstånd av frustration eller den känsla av förlust, som inkräktar på den narcissistiska njutningen att vara ensam herre över sina egna uttömnings-processer, börjar med potträningen som åläggs barnet av vuxna i dess omgivning. Detta är den period under barnets mognad, under vilken barnet blir medveten om slutmuskelkontrollen. Hur grundläggande attityder mot att handskas med ägodelar och mot disciplin i allmänhet utvecklas, är beroende av den styrka eller övertalning, genom vilken potträningen genomfördes.
På basis av psykoanalytisk erfarenhet kan man anta, att den narcissistiska, emotionella överskattningen av avföringen under barndomen överförs genom omedvetna mekanismer av symbolisering och förskjutning till andra objekt i omgivningen, som representerar verkliga värden. För den senare karaktärsbildningen är det omedvetna identifierandet av avföringen med pengar, gåvor och värdesaker i allmänhet av stor betydelse. Barn, för vilka inlärningen av slutmuskelkontroll i barndomen var en psykiskt traumatisk erfarenhet, utvecklar troligen i sitt senare liv irrationella känslor beträffande allt de äger, antingen genom att överskatta eller genom att underskatta betydelsen av materiella ägodelar. Den speciella erfarenhet som verkar traumatiskt på dessa individer är tvånget under vilket de måste ge upp något, som tillhörde dem - deras avföring - på begäran av andra.
Denna traumatiska erfarenhet kan resultera i personlighetskarakteristika, som att vara ur stånd att avstå från objekt eller försök att kompensera sig för förlusten av det primära, libidinöst förbundna objektet genom att hopsamla eller glupskt samla ägodelar på hög.
Vid tolkning av Szondi-testet antar vi, att depressionssymtom troligen utvecklas hos sådana individer, som är karakteristiskt "anala". Den psykologiska länken mellan depression och anala karakteristika är den konstanta ångesten hos depressiva patienter, när det gäller att ta bort risken att förlora pengar eller att göra slut på vilka tillgångar som helst, som är av speciell betydelse för dem. Denna ångest är välkänd för varje kliniker som någonsin har arbetat med depressiva patienter, som måste ha mer än de behöver och som fruktar förluster, även när de lever i överflöd.
I anslutning till vår tolkning återspeglar (d)-porträtten denna snåla, bekymrade förkärlek för föremål, en reaktionsbildning på förlusten av det "primära" libidoobjektet. Depressionens psykodynamik, som en reaktion på förlusten av ett objekt, beskrivs i detalj i Freuds "Mourning and Melancholia". Där skiljer han mellan den psykologiskt normala processen av sorg och de patologiska symptomen i form av de depressionssymptomen som kan observeras. Det behövs dock en tilläggspremiss för att fylla ut gapet, som ännu existerar mellan tolkningen av anala karakteristika och reaktionerna på porträtt av depressiva patienter. Premissen är att patologiskt långlivade depressionssymptom, som följer förlust av ett kärleksobjekt förekommer hos individer, som visar typiskt anala karakteristika före deras manifesta sjukdom. En speciellt stark och "seg" bindning antas till kärleksobjektet, vars förlust utlöste de depressiva symptomen. Vidare antas denna typiskt anala seghet hos libido ha utvecklats genetiskt från tidiga barndomserfarenheter, vilka utgör grundvalen för utvecklingen av anala karaktärsdrag.
En annan möjlighet, som tar de konstitutionella elementen i personligheten mera i beaktande, är att vissa individer kommer att utveckla anala karakteristika oavsett om några speciella trauman har inträffat under träningen av slutmuskelkontrollen eller oavsett den typ av disciplin de upplevt. Hos dessa individer antar man en konstitutionellt bestämd böjelse att utveckla just dessa och inga andra karakteristika så att händelser under slutmuskelträningen endast förstärker konstitutionellt förutbestämda eller ärftliga reaktionsmönster. Sådana personer, som antas vara konstitutionellt "traumato-fila" skulle ha åstadkommit karakteristiskt traumatiska erfarenheter för sig själva, vilken behandling de än mottagit från sin omgivning. Samma idé uttrycks i Freuds teori beträffande betydelsen av vad han kallade komplementära serier, vilken tilldelar ärftligheten en mera betydande roll än man skulle anta, när man läser något av den nyare psykoanalytiska litteraturen.
Konstellation (d+)
En positiv reaktion i (d) faktorn är indikation på, att försökspersonen identifierar sig med anala karakteristika . Sålunda kan de följande dragen av individens objektförhållande tolkas på basis av en (d+) reaktion: Det finns ett starkt behov av konkreta objekt vilket innebär, att verkliga objekt uppskattas högt och att det finns ett allmänt intresse för den yttre verkligheten, som källan till alla materiella saker. Detta realistiska, extroverta intresse, vilket kommer från det höga värde som tilldelas verkliga objekt, åtföljer med nödvändighet en tendens att aktivt manipulera och eftersträva objekt. På, detta sätt avslöjas det nära sambandet mellan (s+) karakteristika och (d+)karakteristika.
Detta förhållande kan man vänta sig genom vad som är känt om den vanliga samtidiga förekomsten av anala och sadistiska karaktärsdrag. Grunden till detta nära samband är inte alldeles klar, fastän olika hypoteser kan ställas. När det gäller sambandet mellan (s+) och (d+) reaktioner på testet är det tillräckligt att peka på ett gemensamt drag. Både de sadistiska reaktionerna i form av det fysiskt aktiva, manipulativa behovet, som är inbegripet i (s+) och den anala typen av objektrelation, som är inbegripet i (d+), har gemensam tendens att kontrollera objekt.
Dessa drag är faktiskt helt typiska för försökspersoner med en stabil (d+) reaktion. Naturligtvis kan denna grundläggande tendens att kontrollera objekt ha en mängd manifestationer, beroende på andra faktorer. Den kan ta formen av
asocial aggression hos några individer - i förbindelse med (s+) eller (s0), (e-) och (m-) mönster
pedanteri, ordentlighet eller vetenskapliga försök att tvinga saker och ting in i ett system (i förbindelse med (h-), (k+) eller (p+) och (m+) i förbindelse med (d+)
sublimerade intressen som samlande (frimärken, böcker, mynt etc.) eller i yrken som systematiserar och kritiserar andras arbeten
Författarens opublicerade undersökning beträffande olika grupper av skapande och utövande konstnärer. Undersökningen citerades tidigare i samband med faktor (s) och visade att (d+) var allra vanligast bland skulptörer, sedan bland målare och minst vanlig bland musiker. Dessa data styrker de tidigare fynden av personanalytiker, som drog slutsatsen, att intresse för formande och skulpterande kan föras tillbaka på det anala nöjet att smeta.
Andra karaktärsdrag som kan härledas från den speciella "vidhäftande"
kvaliteten hos libido hos anala personligheter och som är karakteristiska för (d+) konstellationen är
allmänt ägandebehov, tendens till rivalitet och en envishet när det gäller att nå mål. Vilket till och med kan leda till halsstarrighet
disposition för depressiv stämning indiceras genom (d+), antagligen på grund av att förlusten av ägodelar upplevs som en konstant potentiell fara
Följaktligen påträffas (d+) konstellationen med störst frekvens i depression bland diagnostiska grupper. Som har sagts förekommer den också ofta hos asociala individer. (d+) och (d0) är de två oftast förekommande (d) faktorskonstellationerna i den allmänna populationen.
Frekvensen av (d+) konstellationen når sin topp i 7 - 8 års gruppen och vid ytterst framskriden ålder. Dess frekvens hos 7 - 8 år gamla barn sammanfaller med den period när samlande av olika föremål blir särskilt viktigt för dem. En djupare tolkning av detta fenomen antyder, att detta är den ålder, när barn börjar förlora sin starka bindning till sin mor, för vilken emotionell förlust, samlandet av olika konkreta föremål kan tjäna som ett substitut. Inom parentes antas denna dynamiska tolkning av den sökande, samlade karaktären hos (d+) hos barn hålla för (d+) i allmänhet.
Konstellation (d-)
Man har funnit, att försökspersoner som vägrar att identifiera sig med den ägande och aggressiva objektsförhållandet, som beskrivs i förbindelse med (d+) reaktionen, inte tycker om porträtt av depressiva patienter. Den vidhäftande kvaliteten hos libidobindningen, som är ett typiskt analt karakteristikum, håller för varje laddad (d) reaktion, plus lika väl som minus eller plus-minus (tecken: ±
). Emellertid är det en stor skillnad mellan värderingen av föremål hos (d+) och hos (d-) individer.
(d-) reaktionen indicerar, att bindningen till det primära objektet inte har uppgivits, eftersom individen nedvärderar de andra konkreta, materiella objekten. Personer i denna (d-) kategori är troligen ytterst lojala mot det objekt, som en gång förbundits med libido. De håller fast vid sitt kärleksobjekt och bryr sig inte om de realistiska möjligheterna, huruvida de kan nå sitt mål eller ej. Denna attityd gör dem i allmänhet mera idealistiska och mindre praktiska än individer med (d+). I denna betydelse är (d-) personer de verkliga "konservativa", som drar sig för nyheter och förändringar, emedan de inte är i stånd eller villiga att investera sin libido i nya objekt. De kunde också karakteriseras som allmänt passiva i sitt objektförhållande, för att på något sätt vara förbundna med objektet utan motorisk ansträngning. Att säkra objektet är allt, som de tycks bry sig om. Sambandet mellan (d-) och (s-) indiceras genom detta allmänna drag av fysisk passivitet lika väl som genom fynden att både (s-) och (d-) mönster är reaktioner, som är vanligare hos kvinnor än hos män. Omvänd korrelation av dessa två faktorer på profilen t ex (s+) med (d-), är intressanta problem för tolkning, för de indicerar en motsats i personens personlighet vad gäller aggressivt (eller endast aktivt) målinriktat beteende. Sådana personer ger vanligen ett intryck på andra som "aggressiva", ty de döljer en underliggande passiv fixering vid ett kärleksobjekt genom denna ytliga aktivitet.
Vid denna punkt i vår diskussion kan mera komplexa kombinationer eller faktorskonstellationer inskjutas i korthet för att illustrera det resonemang som ingår i tolkningen.
Den svåraste frågan som är förbunden med (d-) konstellationer är den beträffande det "primära" kärleksobjektets natur. I dess djupaste mening hänför sig termen antagligen till modern. För syftet att tolka (d-) reaktionen i Szonditestet är emellertid denna grundläggande tolkning inte omfattande nog. Även om denna tolkning alltid kan finnas på botten av varje (d-) reaktion, ådagalägger individer med (d-) ofta på beteendenivån extrem vidhäftning vid objekt eller idéer vilka - åtminstone på ytan - inte tycks stå i samband med modern eller med någon tydlig modersbild. Ur testtolkningens synvinkel är det inte nödvändigt att beskriva de länkar, vilka genom olika symboliseringsprocesser och förskjutningar slutligen kan avslöja förbindelsen mellan den ursprungliga modersfixeringen och objekt, som individen fäst sig vid senare i livet med nästan samma intensitet.
Allt man behöver komma ihåg vid tolkning av (d-) reaktionen är, att den indicerar stark bindning till ett speciellt objekt eller en idé i kontrast till en önskan att äga många objekt, som är karakteristiskt för individer, som har (d+) reaktionen.
Då anala karakteristika har nämnts i vår diskussion om (d) faktorn och då den symboliska rollen av pengar för anala karaktärer i så många fall har påträffats under psykoanalys, borde något sägas om betydelsen av pengar hos individer med (d+) respektive (d-) reaktioner. Ytligt sett tycks snålhet eller överskattning av pengar att vara karakteristiskt för individer med (d+) reaktionen. Emellertid är fastklamrade vid pengar paradoxalt nog mera karakteristiskt för dem som ger (d-). (d+) är aktiva när det gäller att söka vägar att förtjäna pengar primärt, som ett medel att säkra andra objekt och kan till och med tillåta sig att vara skoningslösa i sitt sökande. Emedan strävande efter pengar inte är intressant hos individer med (d-), är det så mycket svårare för dem att avstå från det de har. Det är inte uteslutet att (d-) personer fäster sig vid själva pengarna med hela vidhäftningen hos deras libido.
Det finns andra uppenbara paradoxer i (d-) personers relationer till materiella föremål. Även om personen är likgiltigt till samlandet av en förmögenhet kan personen känna en personlig förlust, som innebär ett trauma, om personen är tvingad att skiljas från ett föremål, t o m mer än en typisk (d+) person. Trots sitt karakteristiska samlande är en (d+) person antagligen medveten om sin förmåga att ersätta föremålen. Å andra sidan kan sentimental bindning vid ett föremål göra (d-) personen otröstlig vid förlusten av det.
Jag har diskuterat detta speciella problem p g a den tydliga motsägelsen, som vid första intrycket ingår i det. (d-) personens attityd till till pengar var ett av de mest förbryllande problemen i Szondi-testet i vilket pragmatisk kunskap går långt före ett teoretiskt förstående av fenomenen. Först nyligen har jag kunnat formulera en teori, som hjälper till att få överensstämmelse med resultat, som förr tycktes motsägande.
Bland de olika diagnostiska grupperna förekommer (d-) oftast i hypokondri och i paranoid schizofreni. Denna konstellation förekommer sällan i psykotisk depression. I dess relation till socialt beteende kan (d-) tas som ett attribut till etiskt beteende på grund av den idealism och icke-aggressiva beteende, som ingår i dess dynamik.
Bland de olika åldersgrupperna förekommer (d-) konstellationen oftast hos vuxna mellan 20 och 40. Den är ovanligast hos barn mellan 7 och 9, då (d+) reaktionen överväger.
Konstellation (d±
)
Emedan plus-minus-reaktioner per definition alltid är laddade, återspeglar de spänning inom det speciella område, där de förekommer. (d±
) konstellationen indicerar stark och subjektivt upplevd spänning inom området för förhållande till objekt. Det finns en ambivalens när det gäller
att sträva efter flera och nya objekt eller
att hänga fast vid gamla sådana
Under alla omständigheter är relationer till objekt som sådana ett viktigt problem för individer, som ger en (d±
) konstellation. Observerbara tecken genom vilka detta problem märks av andra i deras omgivning är att mycket av deras konversation rör sig om nuvarande och förflutna relationer till olika personer. Trots deras stora behov av bindning till lojalitet för en person (-d), har de en tendens att ständigt bli invecklade i nya relationer, vilket kan hindra fortsättandet av etablerade relationer (d+). Mestadels känner sig de därför osäkra, när det gäller varaktigheten av någon av sina relationer till ett objekt. Detta är i sin tur orsaken till en allmän känsla av vankelmod.
Den spänning, som indiceras genom laddningen av (d±
) reaktioner, förklarar varför alla dessa personer kan beskrivas som anala karaktärer, då den ambivalenta attityden som ingår i (d±
) riktningen svarar för förekomsten av uppenbart motsägande anala personlighetskarakteristika. Personen avslöjar denna allmänna ambivalens genom sådana fluktuerande drag som
- generositet med pengar i några sammanhang och snålhet i andra. Överdriven självuppskattning sammankopplad med känslor av underlägsenhet, inkonsekvens som idealism och materialism, egenvilja och trots sammankopplad med undergivenhet och konformitet. Samtidiga önskningar om att leva ensam och ingå i stora grupper. Ett antal andra inkonsekvenser i det manifesta beteendet hos personer med (d±
) reaktioner kunde räknas upp
- att starta något nytt: att flytta till en ny plats, att söka en ny anställning etc. Oavsett om dessa saker kan utföras eller ej, men även när de utförs, överges det föregående tillståndet långsamt och upplevs som en smärtsam process. Sålunda ger (d±
) konstellationen en viss tyngd åt personligheten, vilket utgör ett handikapp för förmågan att röra sig lätt inom livsutrymmet
Ur den allvarliga patologins synvinkel tycks (d±
) vara en ganska gynnsam konstellation, antagligen på grund av den självreglerande funktion som ingår i plus-minus reaktionen. Den utsträckning i vilken en ambivalent reaktion indicerar konflikt i termens negativa betydelse och i vilken den indicerar en balans mellan motsatta krafter är ett problem som är gemensamt för alla plus-minus-reaktioner. När det gäller (d±
) konstellationen, tycks dessa två möjligheter förvandlas i en ganska svår (tyngd) typ av personlighetsstruktur, vilken inte desto mindre motverkar utvecklingen av allvarliga former av patologi.
Följaktligen är (d±
) mönstret inte särskilt karakteristiskt för någon av de vanliga diagnostiska kategorierna. Det påträffas relativt sett oftast hos epileptiker, vilket kan förklara den allmänna trögheten och "segheten" hos den epileptiska karaktären. Bland de olika grupperna av kriminella förekommer denna konstellation oftast hos personer, som ägnar sig åt småstölder. Det faktum att dessa personer, även om de är asociala, avstår från att föröva allvarligare former av brott (t.ex. rån) kan bero på den modererande effekten av (d-).
(d±
) är den minst frekventa (d) faktorskonstellationen i den allmänna populationen. Dess största frekvens, femton procent, påträffas i den yngsta grupp barn, som kan testas, tre till fyra år gamla. Detta är den ålder, under vilken de första verkliga kriserna i objektrelationer förekommer, den period när ambivalensen mot föräldrarna, beroende på Oedipus-situationen, når sitt maximum. Efter denna period avtar förekomsten av (d±
) och når inte ens en frekvens av tio procent före 70 - 80 års-gruppen, där den förekommer i omkring 12 till 13 % av fallen.
Konstellation (d0)
Den öppna (d0) reaktionen indicerar brist på spänning inom området för relationer till objekt. Med andra ord är problemet om man bör hålla fast vid gamla objekt eller söka efter nya inte speciellt viktigt för personer, som har (d0). Det faktum att "anala" aspekter av relationer till objekt inte är viktiga för dessa individer, bestrider inte objektets betydelse vad beträffar den "orala" typen av relationer till objekt. Orala objektsrelationer skall diskuteras i förbindelse med (m) faktorn.
Liksom när det gäller alla andra öppna reaktioner, är (d0) den svåraste (d) faktorskonstellationen att karakterisera i termer av beteende p g a de många sätt som utlopp för verklig spänning uppnås. Det antyder ett allmänt löst slag av objektsrelationer i vilka ett objekt kan ersättas med ett annat ganska lätt. Personen själv gör vanligen inte någon speciell ansträngning för att säkra ett visst objekt, men är snarare benägen att knyta an till sådana objekt som är lätt tillgängliga. I kontrast till "tyngden" hos (d±
) reaktionen, har (d0) något av en lättflytande karaktär, emedan personen inte känner behovet att samla på objekt eller att satsa stor ansträngning för att hålla objektet under kontroll. I vissa fall kan denna typ av objektsrelationer karakteriseras som likgiltiga snarare än lättflytande. Det kan märkas efter den faktiska förlusten av ett verkligt objekt, då den återspeglar en brist på omsorg om och en indifferens när det gäller objekt i allmänhet. Om återstoden av testprofilen visar viss konfiguration kan (d0) därmed även betyda ett verkligt tillstånd av depression. Emellertid endast i den likgiltiga betydelse, som beskrivits ovan, vilken är helt olik den spända och ängsliga bekymrade depression, som är karakteristisk för (d+). Den apatiska förlusten av intresse för yttre objekt förekommer oftare i begynnande katatoniska tillstånd än i verklig psykotisk depression. I andra fall kan, om den allmänna konfigurationen av testprofilen visar tecken på god anpassning, (d0) indicera goda möjligheter till intellektuell eller artistisk sublimering. Det är möjligt genom att personen inte är nedtyngd genom sin omsorg om materiella objekt utan kan fritt hänge sig åt icke-materiella intressen. En möjlig relation mellan tendensen till depression och artistisk kreativitet kan nämnas i detta sammanhang. Fastän förklaring av den teoretiska innebörden i relationen ligger utanför ramen för denna manual. En serie artiklar av Dr Harry B. Lee, som handskas med problemet beträffande artistisk kreativitet, bearbetar i detalj ovanstående hypotes.
I några fall orsakas fullständig brist på spänning i (d) faktorn av det faktum att viktiga komponenter av analerotik från den tidiga barndomen inte har absorberats genom olika omformningsprocesser i personliga karakteristika. I stället behåller dessa komponenter sin betydelse på den primära anala nivån. Hos sådana individer omhuldas den verkliga uttömningsprocessen ännu libidinöst och tjänar som en källa till tillfredsställelse, ibland förbunden med badrumsceremonier. Data från detta område är svåra för att inte säga omöjliga att säkra - om inte man kan få tag i psykoanalytiskt material om personen - kan frekvensen av ovanstående karakteristika i förbindelse med förekomsten av (d0) inte lätt etableras. Emellertid har jag studerat psykoterapeutiska patienter, som har (d0), genom vilka jag har lärt mycket om betydelsen av (d0) reaktionen. (d0) är patodiagnostiskt betydelsefullt huvudsakligen i förbindelse med kataton schizofreni, som redan nämnts i förbindelse med en förlust av intresse för yttre objekt och en allmän apati. Vi kommer att se, att det inte är en ovanlig konstellation hos vissa typer av kriminella med uteslutande av de allvarligaste kriminella. Vid återspegling av asocialt beteende förekommer (d0) med (m-) och (s+) eller (s0).
(d0) är den talrikast förekommande (d) faktorskonstellationen mellan
åldrarna tio och sextio. - I åldrarna under tio är (d+) mest frekvent. Den högsta frekvensen hos (d0) nås hos unga vuxna mellan åldrarna 18 och 30. Detta tycks vara den ålder, när yttre objekt värderas mera ur den "orala", nöjesberedande synvinkeln än från den mera aggressiva och ägandemässiga anala typen av objektsrelation.
(m) faktorn
Vid tolkning av (m) faktorn kommer vi att ha att göra med sådana
personlighetskarakteristika, som kan härledas från den tidiga orala fasen av psykosexuell utveckling. Detta stadium karakteriseras genom det faktum, att libidinös tillfredsställelse uppnås huvudsakligen genom munzonen genom handlingen att suga på moderns bröst. Bland psykoanalytikerna var det Abraham som gjorde mest för att utveckla begreppet "oral karaktär". Han började med sugimpulsen, följde upp förändringarna i den orala driften och beskrev hur tillfredsställelsen eller frustreringen av denna drift kommer att påverka de sociala attityderna hos den vuxne. Abraham anser att individer som handskas framgångsrikt med sin tidiga oralerotik har tagit det viktigaste steget mot att uppnå en tillfredsställande attityd i sina sociala relationer. Om barnets nöje att suga är ostört, kommer hans hela senare attityd mot livet att vara optimistisk och han kommer att ha en vänlig attityd mot sin omgivning. I de fall då barnet har fått omåttligt hänge sig åt sina orala behov, kan dessa personer senare utveckla en sorglös, indifferent personlighet. De tror att någon kommer att ta sig an honom eller henne, som hans mor gjorde. Om emellertid barnet frustreras i belöningen av sina orala behov, kan personens senare personlighet återspegla antingen aggressivt krävande sociala attityder eller oregelbundna och överdrivna försök att klamra sig fast vid andra.
Personinformation vi får på basis av personens reaktioner på porträtt av maniska patienter ligger exakt i linje med sådana personlighetsdrag, som Abraham beskrev att de har sitt ursprung i det orala behovet. Sålunda är uppgiften åter att formulera en acceptabel hypotes, vilken förklarar det faktum, att porträtt av maniska patienter kan användas som mätsticka för orala karaktärsdrag. När det gäller att förbinda den psykodynamik, som ligger under mani med strävanden, som uppstått under den orala fasen av psykosexuell utveckling, måste vi naturligtvis lita till begrepp som är kända från psykoanalys utan att emellertid antyda, att följande teori framställts i sig i psykoanalytisk litteratur som en tolkning av den psykologiska dynamik, som ligger under mani.
Vid betraktande av de typer av tolkning som vi härleder från de olika (m)
faktorskonstellationerna, måste vi anta, att symptomen i maniska psykoser kan föras tillbaka på frustrering av det tidiga orala sugbehovet. Den första manifestationen av det orala behovet är barnets sugande och fastklamrande vid moderns bröst. Under utvecklingen undergår det orala behovet ett antal förändringar i dess manifestation. Det gäller både dess plats och funktion inom den totala personligheten. En form av senare manifestation är behovet av social kontakt, "fastklamrandet vid samhället" i stället för fastklamrandet vid moderns bröst. I vår hypotes antar vi, att symptomen i mani, med början i det typiska hypomana tillståndet, utvecklas hos sådana individer, som under spädbarnsstadiet eller under den tidiga barndomen misslyckades med att uppnå nöje i tillfredsställande utsträckning från den ursprungliga sugsituationen. Huruvida denna frustrering primärt orsakades av verkliga omgivingsfaktorer sådana som moderns attityd mot föda eller genom den konstitutionella styrkan av barnets orala behov, vilken med nödvändighet medförde frustrering trots moderns attityd, kan lämnas åt sidan för ögonblicket. I verkligheten samverkar antagligen dessa två sorters faktorer på det sätt Freud beskrev som fungerandet av komplementära serier.
Viktiga från vår nuvarande synpunkt är de senare konsekvenserna av denna tidiga orala frustrering. I förbindelse med (m) faktorn antar vi, att det rastlösa beteendet hos den hypomana eller maniska patienten (i tillstånd av upprymdhet eller hyperaktivitet, men inte i tillstånd av "agiterat", aggressivt och offensivt beteende) representerar patologiskt förvanskade försök att göra upp med de orala tillfredsställelser, som personen misslyckades att uppnå genom moderns närande bröst i den tidiga barndomen. Den hyperaktivitet, som karakteriserar begynnelsestadiet av mani bör förstås i detta ljus som en följd av försök att utvinna den maximala summan nöje från världen i allmänhet. I det hypomana tillståndet tar dessa försök formen av ökat intresse för objekten i omgivningen: Den hypomana personen är så att säga överdrivet bunden till de yttre objekten, vilka temporärt kan få honom att känna sig lycklig, emedan känslan av bindning till många objekt åtföljs av en viss känsla av säkerhet med hoppet, att dessa yttre objekt kommer att någon gång återgälda den libido, som investerats i dem. Sålunda är den hypomana patienten fortfarande optimistisk, emedan personen hoppas att nå den tillfredsställelse och kärlek, som personen misslyckades med i sin barndom. Ersättningen ska komma från objektsrelationer, som etableras senare i livet. Därav den karakteristiska attityden av förväntan hos hypomana personer eller hos orala karaktärer i allmänhet. Av denna orsak är det troligt, att sådana individer går in i många föreningar, att de gör många och stora planer och att de startar nya företag inom sitt arbetsområde.
Den springande punkten i det uppenbara beteendet hos den maniska patienten inträffar vid tidpunkten för förverkligandet av de falska premisserna. Det besvärliga blir när personen inser, att nya libidoobjekt inte kommer att leva upp till personens förstorade förväntningar. Vidare kommer det inte att förse honom eller henne med belöning i nödvändig omfattning för att kompensera för bristen på tillfredsställelse och kärlek under barndomen. Denna nya besvikelse bryter ned den vänliga och optimistiska attityden hos patienten och åstadkommer utbrott av maniskt raseri och aggressiva försök att förstöra de objekt, som har skapat besvikelse igen.
På basis av vad som är känt om tolkningen av (m) faktorn måste vi anta, att stimulusporträtten återspeglar den första fasen av den ovan beskrivna "maniska" processen. Vi måste anta, att personen reagerar på behovet att klamra sig fast vid objekt för att uppnå tillfredsställelse och stöd, som uttrycks genom porträtten i (m) faktorn.
De olika former detta orala fastklamrande kan vara från bokstavligen orala belöningar som drickande, ätande, rökande och pratande till alla de sublimerade former av den orala typen av objektsrelation. Det senare även genom sociala och artistiska belöningar, vilket kommer att diskuteras i förbindelse med de olika konstellationerna för (m) faktorn.
Innan jag går till tolkningen av de enskilda konstellationerna, vill jag emellertid summera karakteristika från den (m) faktoriella eller orala typen av objektsrelation, genom att i korthet kontrastera den orala typen med den (d) faktoriella eller anala typen av objektsrelation.
(m) Faktoriell
(Oral) objektrelation |
(d) Faktoriell
(Anal) objektrelation |
Objekt önskas för den tillfredsställelse som kan härledas från dem, för att det stöd de kan ge, för fastklamrandet vid dem.
Väsentligen passiv relation till objektet. Relaterad till den (h) faktoriella objektsrelationen.
Otålighet och rastlöshet, när det gäller att nå ett målobjekt.
Förmåga att ge kärlek och emotionellt stöd till kärleksobjektet (genom identifikation med den givande moder och genom identifikation med den person, som behöver kärlek och stöd.)
Mer möjlighet till sublimering utan att tillgripa försvarsmekanismen reaktionsbildning (inga överdrivna antikathexer behövs för sublimering av orala impulser). |
Objekt önskas för att äga dem, att samla dem och att kontrollera dem.
Aktiv, manipulativ relation till objektet. Har samband med den (s) faktoriella objektsrelationen.
Ihärdighet och envishet när det gäller att nå ett mål.
Tendens att överösa kärleksobjekt med materiella gåvor.
Mera behov av att tillgripa reaktionsbildning för att komma över den ursprungligen aggressiva attityden mot objekt, därav den tvångsmässiga karaktären hos "anal" typ av kärlek. |
Konstellation (m+)
(m+) reaktionen indicerar identifikation med behovet av yttre objekt för "oral" belönings skull. (m+) ensamt ger ingen hänvisning beträffande primitiviteten eller sublimeringen av detta behov. Konstellationen av de återstående sju faktorerna bestämmer, om detta orala behov att klamra sig fast vid objekt för njutnings och stöds skull kommer att manifestera sig i
- primära orala aktiviteter som att tala, äta, dricka, röka eller
- i sublimerad form som ett behov av att klamra sig fast vid föremål för antingen artistisk eller intellektuell njutnings skull
I verkligheten förekommer dessa olika nivåer att manifestera det grundläggande orala behovet ofta samtidigt hos samma person, t ex hos den person, som tycker om att äta och röka, medan han utför intellektuellt arbete. Personer för vilka (m+) är en karakteristisk reaktion kan beskrivas som orala karaktärer, och det typiska mönstret i deras objektsförhållande kan beskrivas i termer av alla dessa karakteristika , vilka har anförts i den vänstra kolumnen av sammandraget av den orala gentemot den anala typen av objektsförhållande. Sålunda innebär (m+) en grundläggande passiv attityd mot kärleksobjektet och syftet är att njuta av objektet och att förlita sig på det för att få stöd. Det finns ett behov av beroende vilket, om det inte är alltför starkt, är en fördel vid etablerandet av sociala relationer. Om emellertid detta behov når mer än normal intensitet - fyra eller flera i (m+) - får detta fastklamrande vid objekt kvaliteten av ängslan att förlora objektet. Man bör komma ihåg att ängslan i (m+) skiljer sig från bekymren beträffande den möjliga förlusten av objektet, som nämnts i samband med (d+). I det senare fallet är personen oroad över möjligheten av en materiell förlust, medan en (m+) person är rädd att förlora det emotionella stöd som ingår i objektförhållandet. (m+) indicerar i allmänhet en varm social attityd och ges av personer, som inte endast är i behov av positiva emotioner från andra, men som också är i stånd att ge kärlek och tillgivenhet till andra. Fastän denna konstellation, speciellt om den är starkt laddad, är ett tecken på ett otillfredsställt oralt behov, inbegriper det ändå den väsentligen optimistiska attityden, att personen inte har givit upp hoppet att uppnå belöning från yttre objekt. I själva verket tycks det som om ett visat mått av spänning inom detta område är önskvärt, eller med andra ord tycks det som om det existerar ett optimalt mått av frustrering vad beträffar de primärt orala impulserna. Detta resulterar i stödjandet av ett behov att etablera nya sociala kontakter. Detta stadium indiceras på testet genom två till tre (m+). Följaktligen är (m+) snarast en motindikation mot asocialt beteende. Detta är antagligen den enda konstellation bland alla de åtta faktorerna i någon position, om vilka jag vågar göra ett sådant kategoriskt påstående: Välanpassade vuxna som är i stånd att forma och bibehålla tillfredsställande sociala relationer väntas ge (m+). Välanpassade, det vill säga i den betydelsen, att de själva känner sig nöjda och har funnit sin plats i samhället, lika väl som i en mindre grupp av människor som i familjen eller bland nära vänner.
Denna specifikation behövs, emedan - som kommer att inses senare - man verkligen finner i hög grad sublimerande och socialt värdefulla individer med andra än (m+) konstellationer. Emellertid saknas hos sådana individer den subjektiva känslan av att vara nöjd och förmågan att uppnå tillfredsställelse från nära interpersonella relationer.
(m+) påträffas hos vuxna inom olika yrkesgrupper och är också den
vanligaste (m) konstellationen vid artistisk sublimering. Exempelvis av skribenter, målare, skulptörer, musiker och de som formar den tacksamma publiken för någon artistisk produktion eller skapelse. Dessa fynd bär fram den psykoanalytiska teorin, vilken betraktar artistisk sublimering, skapande lika väl som intensiv njutning, som en framgångsrik sublimering av bl a den orala komponentdriften av sexualitet. Framgångsrik i första hand för att den är en socialt positiv kanalisering. Till skillnad från fastklamrandet vid speciella individer, som man i verkligheten kan förlora. Den senare tolkningen av (m+) har vanligen samband med (h-) och (s-) och en allmän plustendens, (k+) eller (p+), i Sch-vektorn (jag-vektorn). (m+) är sällsynt i allvarliga former av patologi. Det kan påträffas oftare vid neurotiska störningar än vid psykotiska störningar eller i någon form av asocialt beteende. Förbindelsen mellan starkt plus (m) och ångest har nämnts ovan. Dess högsta frekvens har påträffats vid hypokondrisk ångest och hos vuxna stammare. Det är också talrikt förekommande hos homosexuella, och det stöder kanske förhållandet mellan homosexualitet och fixering vid den orala nivån av psykosexuell utveckling. Det pekar också på det inre sambandet mellan (h) och (m) faktorerna, som redan har nämnts.
Frekvensen av (m+) i de olika åldersgrupperna visar stor fluktuation. Det är inte särskilt frekvent hos små barn. Emellertid ju tidigare vi är i stånd att administrera testet för ett barn, ju större är sannolikheten att uppnå (m+) (klamrar sig ännu fast vid modern, i verkligheten omkring treårsåldern). (m+) är mycket ovanligt (inte mer än omkring 3 procent) hos barn mellan 6 och 9 år gamla. Detta försvinnande av (m+) hos barn sammanfaller med den stora ökningen i (d+) reaktioner, som pekar mot följande slutsatser
- att barn i denna ålder har givit upp (eller tvingades att ge upp) den nära bindningen till sin mor och
- att de är mera intresserade att samla och manipulera objekt än att fortsätta att klamra sig fast vid modern eller vid ett moderssubstitut
(m+) förekommer återigen oftare omkring puberteten och blir den vanligaste (m) faktoriella konstellationen från sjutton års ålder. Denna fördelning beror antagligen på det faktum, att orala impulser lånar sig relativt lätt till sublimering genom vardagliga sociala kontakter. Övervikten av (m+) över de andra (m) faktoriella konstellationerna är speciellt markerat vid framskriden ålder mellan 60 och 80 års ålder, som indicerar det ängsliga fastklamrandet vid objekt för stöd, som är karakteristiskt för äldre personer.
Konstellation (m-)
Negativa val i (m) faktorn representerar ett förnekande av behovet att
förlita sig på andra. De indicerar en frustrering av de tidiga orala behoven. Till skillnad från den fortfarande optimistiska attityden, som är karakteristisk för (m+). (m-) reaktionen har de som givit upp hoppet att kompensera sig för tidig frustrering genom nya sociala kontakter. I stället finns det tillbakadragenhet och en viss sorgsenhet samt kyla i interpersonella relationer. (m-) personer är ensamma, även om de kan känna ett stort behov av beroende till och belöning av yttre objekt.
Hos vuxna är (m-) alltid ett tecken på olycklighet, fastän det i en gynnsam konfiguration ändå kan åtfölja socialt positiva lösningar av denna grundläggande negativistiska attityd. Sålunda kan en individ känna sig i grunden isolerad i samhället, speciellt när det gäller mindre grupper, men ändå handla på ett i högsta grad etiskt sätt, när det gäller att hjälpa andra att undgå samma öde, som han känner till av erfarenhet. I dessa fall förekommer (m-) i förbindelse med (h-) och (s-) och vanligen med (e+). Hos dessa individer har emellertid den hjälpande attityden vanligen alla karakteristika av (hos) en reaktionsbildning. Det märks genom det överdrivna och ibland aggressiva sätt på vilken den sker. De starka anticathexis, som behövs för att ta rollen som "hjälpare" och "givare" hos dessa, som själva är i största behov av stöd och kärlek. På så sätt kan man inse, att (m+) har psykologiskt lättare att sublimera det otillfredsställda orala behovet än (m-). Skillnaden kan antingen bero på en ursprunglig skillnad i styrkan av den primära frustrationen eller på en annorlunda attityd mot den primära frustreringen. I det första fallet finns det kännedom om detta behov. (m+) personen visar positiva försök att göra upp med den ursprungliga förlusten, medan personer med (m-) förnekar sig själva förekomsten av behovet att förlita sig på andra för att uppnå tillfredsställelse och stöd. Denna attityd innebär i sig en viss grad av anticathexis eller populärt uttryckt ett visst mått av självbedrägeri. Den andra "dosen" av antikathexis behövs, när en (m-) person inte endast förnekar sitt eget behov av stöd, utan även försöker att identifiera sig med rollen av "stödjaren". Personen gör det utan att inse att förväntan faktiskt är att få kärlek och tillgivenhet tillbaka. Det senare gäller för (m+) individer, som också är i stånd att identifiera sig med den givande modern. Resultatet av hela denna komplicerade och undermedvetna process, vilken äger rum när en (m-) person lyckas kanalisera sin grundläggande frustrering i en hjälpande social attityd, är en asketisk kvalitet hos karaktären, vilken kan göra personen i stånd att nå höga humanistiska mål. Sådana personer har en hög frustrationstolerans för verkliga besvikelser i livet, emedan de aldrig tillåter sig själva medvetet att vänta sig mycket av livet i första hand. Frustrationstoleransen hos (m+) individer är avsevärt mindre, just på grund av deras optimistiska förväntningar.
Den socialt positiva lösningen av (m-) konstellationen har diskuteras i denna stora omfattning, för den representerar ett extremt och sällsynt resultat av den orala frustrering, som indiceras genom denna reaktion. Vår diskussion om antikathexis och reaktionsbildning som behövs för att bibehålla den asketiska altruismen hos (m-), har växt fram genom fynden, att (m-) faktiskt är den mest frekventa (m) faktorskonstellationen för allvarligt asocialt (kriminellt) beteende. Den logiska innebörden i dessa fynd innebär oftast att destruktivt asocialt beteende måste ses som en reaktion eller snarare en hämnd på de yttre objekten, vilka misslyckades med att tillfredsställa personens intensiva behov av oral tillfredsställelse (belöning). Följaktligen skulle det frustrerade behovet av beroende vara den dynamiska kraft, som låg bakom "behovet" av destruktivitet. Samma dynamiska process beskrevs i början av detta kapitel i vår diskussion om den springande punkten i det uppenbart upprymda beteendet hos den maniska patienten. Vi använde det som förklaring för det plötsliga utbrottet av manisk vrede och att den förekommer när patienten inser det fåfänga i sina försök att utvinna en tillfredsställande del oral belöning från libidinöst förbundna objekt i sin omgivning. Resultaten av testet visar, att (m-) faktiskt är den mest karakteristiska (m) faktorskonstellationen för maniska patienter i deras asociala fas. Den tredje patodiagnostiska gruppen, i vilken
(m-) reaktionen är talrikast förekommande, representeras av epileptiska patienter, som närmar sig utbrott av ett anfall. Likheten mellan reaktionerna hos aktiva kriminella, maniska psykotiker och epileptiker före anfall är uppenbar i praktiskt taget alla de åtta faktorerna.
Det finns en grupp av neurotiker i vilken (m-) är en talrikt förekommande reaktion. Det är i form av konversionshysteri. I dessa fall liknar det totala testmönstret hos sådana personer, som beskrivs som asketiska och altruistiska trots deras starka orala frustrering. Konversionssymptom har antagligen samband med det grundläggande undertryckandet av orala behov hos dessa individer.
(m-) är vanligast hos barn under puberteten, speciellt i åldern 7 till 8 år. Uppgivandet av det starkaste bandet med modern, vilket sammanfaller med den högsta frekvensen av (m-), har diskuterats i samband med den höga frekvensen av (d+) och brist på förekomst av (m+) i denna åldersgrupp. Detta är faktiskt en grupp i vilken den vanliga tolkningen av (m-) måste bli något modifierad. Huvudskälet är att det inte innebär samma sorts olycklighet och isolering, som det gör hos vuxna. Dock gäller detta inte om det är för starkt laddat (fyra eller flera), i sådana fall indicerar det verkligen att barnet är ovanligt ensamt och olyckligt. I annat fall motsvarar det den "fysiologiska" (normala) processen att växa upp, vilken med nödvändighet innebär ett gradvist lösgörande från modern. Det är inte ens önskvärt, att samma fastklamrande attityd omedelbart skulle överföras mot nya objekt. I "normal" utveckling finns det en mellanperiod (latensperioden), när barnet får tillfredsställelse från andra än orala typer av objektbindningar, som nyfikenhet vid konstruerandet av föremål, undersökande av deras praktiska användning etc. Detta gäller även under puberteten och ungdomen, när olika sociala kontakter och intellektuella njutningar kan ersätta det ursprungliga fastklamrandet vid modern. Då avtar frekvensen av (m-) med en samtidig ökning av (m+). Minst frekvent är (m-) på äldre dar.
Konstellation (m±
)
(m±
) positionen av (m)-faktorn uttrycker personens ambivalens när det gäller att klamra sig fast eller inte klamra sig fast vid föremål i omgivningen. På grund av denna ambivalens återspeglar den ett kritiskt tillstånd i objektförhållandet. Subjektivt sett resulterar detta tillstånd i att försöka att uppnå njutning från omgivningen, (m+), under förnekande av möjligheten till denna njutning, dvs (m-) i en känsla av missnöje. Missnöjet blir ännu större än i fallet fullständigt (m-). I det senare fallet är det åtminstone ingen konflikt, och där finns en lösning, även om den innebär den negativa betydelsen av resignation. I fallet (m±
) är emellertid obeslutsamheten, om man skall ge upp icke framgångsrika försök att erhålla stöd och njutning från föremål i omgivningen eller inte, mera energi-dödande och deprimerande. Känslan av större missnöje och depression hos (m±
) personer än det finns hos (m-) personer kan även förklaras av att i förra fallet indicerar (m+) komponenten så att det finns mycket mindre möjlighet att tillgripa försvarsmekanismen reaktionsbildning än i fallet fullständigt (m-). Med andra ord lurar sig (m±
) personer inte sig själva genom att förneka sitt behov av att klamra sig fast för att få stöd och kärlek. Istället erfar de bara sin oförmåga att säkerställa eller bibehålla sådana tillfredsställande relationer. Detta är återigen en av de sällsynta enstaka faktorskonstellationer som har ett bestämt diagnostiskt värde i sig själv. Det indicerar nämligen alltid otillfredsställande objektsförhållande med subjektivt upplevd frustrering inom denna sfär.
Den allmänna karakteristiken av plus-minus reaktioner, när det gäller deras innebörd av en ambivalens vid den medvetna eller åtminstone nära den medvetna nivån av tänkandet, är speciellt sann när det gäller (m±
). Enligt min erfarenhet av (m±
) individer, vars personlighet jag känner väl från terapeutiskt arbete eller på annat sätt, kan detta frustrerade objektsförhållande föras tillbaka i praktiskt taget alla fall på en grundläggande obestämd sexuell orientering. Det är individer, som faktiskt upplever sin grundläggande bisexualitet och som sålunda är ur stånd att uppnå tillfredsställelse från vare sig hetero- eller homosexuella objekt-cathexis.
Bland de väldefinierade kliniska grupperna förekommer (m±
) från test i tvångsneuros och i depression. Individer som hyser suicid-fantasier ger ofta denna (m) faktorskonstellation. Den psykodynamiska förklaringen till alla dessa påtagliga frekvenser är inbegripet i det föregående.
(m±
) förekommer mest frekvent hos små barn, 3 till 4 års
ålder och åter på äldre dar över 80 år. I alla åldersgrupperna mellan dessa båda ytterligheter är (m±
) den minst frekventa av alla fyra möjliga positioner av (m) faktorn. De två slående frekvenserna hänför sig sannolikt till kriser när det gäller att klamra sig fast
- vid objekt vid höjden av den oidipala fasen (3 till 4 år)
- i den senila regressionen
| |